Nelly Berglunds blogg

Varför, kan man fråga sig? Jag är en helt normal & lycklig tjej som har allt hon behöver,

allt hon någonsin kunnat drömma om.

Ändå har jag jagats av samma demoner sedan flera år tillbaka nu.

Det är dags att ändra på det. Jag vill vakna ur min bubbla. Jag vill känna mig stark och stabil.

Jag vill inse mitt värde, och framför allt inse att jag är guld värt.

Nej, jag är inte ego. Inte alls. Tvärtom, jag behöver den bästa feedback jag kan få!

Det är sjukt hur det har blivit i dagens samhälle, att om man inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet gör man

tills slut vad som helst för att få det. Sen tror man ändå inte på den som säger att man är vacker.

Varför är det så här? Varför kan inte alla människor inse att för någon är de det vackraste de vet, och att de faktiskt betyder något. Jag är trött på att behöva älta att jag inte duger som jag är inuti mitt huvud, när det förmodligen bara är jag själv som ödslar tid på att tänka negativt.

Jag önskar att jag inte var så bitter. Bitter mot andra, bitter mot mig själv.

Jag har levt som under en depression under en väldigt lång tid nu, sedan länge länge.

När jag egentligen inte har något att vara arg/ledsen/irriterad/orolig/rädd för.

Dags att inse att man är den man gör sig till, och om man vill fortsätta leva kvar i sin självömkan så

finns det ingen utom du själv som kan ändra på det.

Jag vet på ett ungefär vad detta beror på, men inte varför jag fortsätter nedvärdera mig själv.

Jag har gått vidare, allting hände för längesen. Det är ett annat liv, ett annat jag.

Jag är bättre nu, starkare och lyckligare. Jag måste bara tro på det själv,

att det inte bara är ord utan fakta.

Jag har massa onda tankar, saker jag egentligen vill prata med någon om men inte orkar för jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på det. Jag är rädd för att förbli sårbar om jag öppnar mig, men jag vill samtidigt put myself out there to feel alive again.

Det jag behöver göra är att släppa allt.

Just let go.

Jag måste sluta tänka att jag är ful, korkad, jobbig och underlägsen allt och alla.

Det är jag inte.

Så här borde jag tänka:

Jag är faktiskt väldigt fin. Både på utsidan och insidan. Jag är även väldigt smart, smart nog för att veta att för att ändra min livsstil så måste jag ändra mitt tankesätt. Jag är inte jobbig, jag är frågvis och nyfiken, jag är social, intresserad och riktigt trevlig, försöker iallafall. Jag är en bra vän och skulle aldrig göra någon illa, medvetet. Jag är inte underlägsen någon, jag är precis lika värd som alla andra människor på denna jord och tar hur mycket plats jag vill, utan att kränka och sänka ner någon annan.

Det här är jag. Den riktiga jag.

Jag är inte den som klankar ner på andra människor, så varför ska jag klanka ner och mobba mig själv så oerhört mycket?

Nu när jag kommit till insikt är allt jag behöver göra att jobba upp mig själv.

Ta till mig det fina av de mina kära säger, och skita i det som inte är positivt. Vare sig det kommer från någon annan än mig själv. Jag kan klara det här, jag kan må bättre och bli en bättre människa genom att vara gladare.

Varför gå omkring i en värld och sprida hat och skit när det faktiskt går att göra tvärtom?