Nelly Berglunds blogg

Hejsan.

Tänkte nu skriva en slags uppdatering på hur jag har det nuförtiden, lite smått och gott om livet i allmänhet.
Kände att jag börjat få lite bloggtorka eller nåt, så det kanske vore bra att liksom börja
om på nytt och samtidigt ge mig själv en klarare bild på min omgivning osv.
Okej nej jag vet inte varför jag skriver det här alls, men det känns
bara bättre att skriva av sig.

Det går bra i skolan. Finns inte så mycket att säga på den punkten, bara att är ungefär som vanligt.
Jag försöker vara duktig och visa mina skrivtalanger så gott det går, men känner mig
lite falsk när jag skriver ibland. Som om jag smörar för läraren eller
skriver om något som jag skrivit om för längesen, om och om igen. Det är som att
jag inte har ord kvar att använda mig av...inte längre har åsikter eller en sorts
egen uppfattning. Då blir det mer som att jag babblar på om något som inte ens
intresserar mig och av ren desperation drar till med allt jag har för att få det att se ut som en bra text.
Jag vet att jag kan bättre.

På jobbet så går det faktiskt oerhört mycket bättre nu. De första veckorna så var jag lite osäker på om jag ville fortsätta,
fick inte sålt så mycket vilket betyder = inga pengar = slöseri med tid.
Men nu dom senaste gångerna jag varit ute och sålt så har det gått skitbra, är
faktiskt stolt över mig själv. Arbetskamraterna är trevliga också, träffar nya människor
vid varje tillfälle så det är alltid roligt. Jag vet ändå inte hur länge jag komma fortsätta med det
här som försäljare. Fick faktiskt en kommentar från en kund, som också var säljare, att
jag var duktig och att min framtid såg lovande ut inom branschen.
Men själv så känner jag att det här är bara en sätt att tjäna pengar.

När det gäller uteliv och kompisar så är det även bra där med. Jag försöker hinna med att träffa så många
av gamla kompisar jag kan, så att vi inte förlorar kontakten. Men det är inga problem,
är nästan alltid uppbokad varje helg av olika gejer som händer. Det är typ som att jag alltid försöker
göra något med Nozzi & Tilde, mina bästa kompisar, under en helg och sen träffa Johanna, Adina och Alicia
en kväll, och någonstans däremellan dra på fest med Vendela & Filip som aldrig lyckas bli av haha!
Ungefär så fungerar det varje helg, och lite då och då försöker jag även trycka in något med andra kompisar
som jag inte träffar så ofta som Fanny & Agnes, Paula, Amelie och gänget från gamla Rödaberg.
Oftast hinner jag inte med allt, liksom come on, man kan inte träffa ALLA inom loppet av två dagar.
Men sån är jag, jag vill inte vara en dålig kompis. Jag tycker att det är kul att umgås, även om det ibland
är på min egen bekostnad. Då menar jag att jag alltid stressar sönder eller får typ damp om något
blir inställt som man sett mycket fram emot och jag tvingas sitta hemma och tråka.
Det var så det var mycket förut, jag tror att jag är rädd för att det ska bli så igen.
Att jag bara sitter hemma och äter chips och godis och ser på någon film.
Så ska det vara någon gång ibland när man verkligen inte orkar hitta på något.
Men oftast ser jag alltid till att ha något att göra både fredag- och lördagkväll.
Men jag vill också passa på att nämna att jag har världens bästa kompisar. Till skillnad
från exakt ett år sedan, då jag var helt lost i mig själv och visste inte vilka jag hade nära.
Nu vet jag vilka personer i mitt liv som jag ska hålla hårt i.
Tänk att man kan förändras så på ett år...

Träning är jag inte lika sugen på som jag var i våras längre haha...suck.
Nej men jag är ändå rätt aktiv, går och dansar två gånger i veckan och sedan försöker jag och Paula få
in någon sorts jogging/simning på måndagar. Oftast blir det inte så i alla fall, men det är tanken som räknas.
Har väl börjat smått acceptera min kropp och hur jag ser ut nu, vilket jag tycker är jättebra. Förut så tränade jag bara för att jag trodde att jag skulle bli smalare och var nästan som besatt.
Nu orkar jag inte riktigt tänka så, för det är inte ens värt det. Om man jämt försöker ändra sig efter vad man andra tycker, då är dom inte ens värda ens uppmärksamhet. Det ska finnas någon därute som älskar en precis för den man är och hur man ser ut, alla andra är bara jerks.
Jag försöker fortfarande tänka lite på vad jag äter, men så länge jag rör på mig regelbundet så borde det inte vara några
problem. Visst kan man få lite ångest-attacker då och då om att man borde träna oftare och äta mindre sötsaker,
men livet är för kort för att missunna sig det bästa.

I familjen så är det väl som vanligt, mamma och pappa jobbar, även fast mamma kanske ska byta jobb pga
hennes äckel till chef som är en bitch. Adrian går i skolan, i femman, och snart börjar
det bli lite allvarligare för honom. Mmm, ser fram emot att få sitta och hjälpa honom med hans
läxor sedan när han går i högstadiet...-.-
Haha sen har vi den här släkträffen som aldrig blir av, med mina avlägsna Göteborgssläktingar.
Önskar faktiskt att jag skulle få träffa min släkt lite oftare, som alla andra gör.
Har alltid haft den där saknaden av en mormor & morfar/farmor & farfar.
Min farfar fick jag bara träffa en gång, han dog en kort stund efter jag föddes. Farmor dog
när jag var åtta, det kommer jag faktiskt ihåg. Det var första gången jag såg pappa gråta.
Morfar fick jag inte ens träffa, han dog tjugo år innan jag föddes. Mormor gick bort förra sommaren,
det var första gången jag gick på begravning.
Därför känner jag alltid en viss avundsjuka varje gång någon gnäller om att dom måste åka och hälsa
på mormor eller nåt sånt. Jag vill också kunna klaga över det än idag.
Men det får jag aldrig.
Men jag har ju faktiskt andra också. Min kusin bor i Borlänge nu, pluggar i en musikskola. Jag är
jätteglad för hans skull, för han verkar ha det bra och dessutom är han en sån skön kille.
Mina två lustiga farbröder träffar jag lite då och då, och min faster bor i Köpenhamn
med sin familj så dom träffar jag inte så ofta som jag skulle vilja.

Vet inte hur jag ska börja skriva här, men det finns en kategori kvar. Kärlek.
Ni kanske börjar märka att jag skriver fler och fler låttexter i bloggen.
Ja det har något att göra med hur jag känner.
Förut så tog jag en paus i det där med killar, typ.
Eller paus och paus, jag kände att jag inte orkade hålla på mer efter en "break-up" med en viss person. Mina vänner
har alltid varit med och stöttat mig, och det är jag så jävla tacksam för.
Att dom ens orkar, liksom.
Jag har alltid haft svårt för känslor.
Inte för att jag har svårt för att visa dom. Det är bara att jag nästan alltid mår dåligt av dom.
Jag plågas och det smärtar att tycka om någon.
Jobbigt, jag vet.
Men nu har jag träffat någon. Någon som jag börjar tycka om så där, på riktigt.
Men jag har alltid varit dålig på det här.
Grejen är att jag lyckas alltid låta någon komma nära och låta den ta en del av mig, och sedan låta den gå. Eller
det är inte som att jag låter den gå direkt, det bara händer. Jag blir ensam kvar,
i tusen bitar.
Jag skulle ge vadsomhelst för att inte vara så här klantig och blind.
Men jag rår inte för det, det kan inte hjälpas. Och det är alltid jag som blir mest hurt.
Jag är så trött på att vara någons "kk", särskilt för någon som betyder något mer för mig.
Det är som att jag inte är värd mer än det, utan jag är bara en leksak.
Om det finns någon som kan bevisa motsatsen till allt jag just sagt, så skulle
jag vara chockad. Chockad över att det faktiskt finns kärlek, även för mig.

Ja, det var allt jag ville skriva om för idag. Känner mig redan liiiite bättre, det var smart att skaffa blogg ju.
Det är som en slags ventil, där jag kan släppa ut alla känslor och tankar till omvärlden på ett skonsamt sätt.
Jag är nöjd med mitt liv för övrigt, som sagt, jag har så mycket att tacka för också, det är inte
bara dåliga saker som existerar. Men det kan bli lite "emo"texter ibland här i bloggen, och
det tänker jag inte be om ursäkt för egentligen utan bara förvarna. Det är ju faktiskt min blogg, så.

Nu ska jag faktiskt ut och träffa Tilde en stund för att prata som vi alltid gör på söndagar. Mysigt.
Sen ska jag nog sova tidigt ikväll. Så vi hörs imorgon. :)

Tack för mig.