Nelly Berglunds blogg

Mina föräldrar.

Min familj är den bästa som finns.
Dom har alltid varit där, älskat mig när jag som minst förtjänat det. Ibland känns det som jag sviker dom, när jag håller på med sånt som jag inte får. Jag känner mig inte som en sån bra dotter.
Men vad är en bra dotter, liksom? Jag har alltid gått efter att jag gör vad jag vill, och ingen kan stoppa mig.
Mest för att jag själv vill ha kontroll, och att jag tror att jag vet bäst själv.
Kanske har jag fel, men bara kanske.

Min mamma är den finaste människa på jorden. Hon har långt blont hår och hennes ögon är blåa och stirriga,
men väldigt varma. Hon är min raka motsats, typ.
Hon är typ den mest pratsamma i hennes tjejgäng och en jättebra vän, det märks verkligen på omgivningen. Jag vill bli som hon när jag blir stor. Så där älskad av alla och rolig. Undrar om det någonsin kommer hända...

Pappa är också en bra kille. Det kanske är därför dom hittade varann, dom är rätt lika.
Han är uppvuxen med två bröder, så han är rätt härdad, om man säger så. Mellanbrorsan.
Han tar väldigt bra hand om oss och är beskyddande. Precis som en pappa ska vara.
Han gör jättegod lasagne, och pannkakor gillar han att göra åt oss också.

Min största rädsla är nog att dom ska gå bort.
Att jag en dag är i skolan, eller vartsomhelst, och jag får ett telefonsamtal av mamma/pappa och
får ett besked om att någon av dom dött. Eller att jag sitter hemma och väntar på att dom ska komma,
och så kommer dom aldrig, inte ens tre timmar efter utsatt tid.
Att förlora någon som står mig nära tror jag aldrig att jag skulle kunna lära mig hantera.
Liksom, jag klarar knappt att se någon på tv dö. Om det hände på riktigt så
skulle något inombords dö med personen.
Någon gång kommer det hända, det där samtalet. När den dagen kommer så kommer jag inte att vara mig själv längre, så ta vara på den tid ni har med mig nu bitches!