Nelly Berglunds blogg

Oj, den här kategorin kan jag prata hur mycket som helst om.
Tyvärr bara elände dock.

Jag har nog aldrig varit kär, på riktigt, tror jag. Eftersom jag inte vet hur det känns så tror jag faktiskt inte att jag har det. För om man har så borde man väl veta det, eller hur? Så nej, aldrig riktigt "jag-kan-dö-för-dig-vi-ska-vara-tillsammans-förevigt"-kär.
Men visst har man haft sina romanser eller vad man nu ska kalla det.
Det finns en som jag minns särskilt, som ristat in sig allra mest i min själ. Det var då hela den här grejen med att kärlek och lust inte är samma sak uppenbarade sig för mig. Innan visste jag inte mycket, men efter det så började det gå upp för mig. Jag vill inte nämna namn, men dom flesta av mina närmsta kompisar vet vem jag pratar om när jag säger: the player.
Jag var tretton år. Skulle nog kunna kalla mig ung & dum vid den tiden. För det var ju det jag var, jag förstod ingenting om hur allt hängde ihop. Innan dess så hade jag inte mycket övers till killar måste jag faktiskt erkänna, det var bara ett motsatt kön. Men när en kille jag träffade via min kompis blev intresserad så fick jag upp ögonen för det här med killar. Jag började utforska det, och det ledde till den ena och till det andra. Men jag önskar bara att jag hade kunnat förstå alla signaler och tecken på falskhet. Killen jag började gilla var ute efter något helt annat, och jag, så dum som jag var, trodde att så fort man får uppmärksamhet av en överkåt femtonåring så är det ju för att jag måste vara speciell, han måste ju gilla mig. Fel.
Allt handlar om sex.
Jag ångrar att jag inte fattade det, att jag lät mig gå med på saker som jag kanske inte var redo för än. Gav mig in i en helt annan värld än den jag var van vid, spelade spel jag var alldeles för naiv för att förstå.
Såklart slutar det i tårar, känslor för någon som inte ens brydde sig ett skit. Jag mådde inte bra av det,
ändå fortsatte jag hoppas på att det kanske var något mellan oss iallafall.
Jag blev inte deprimerad eller så, för så kär var jag ju inte, som sagt. Men jag hade ändå hunnit ta skada av det så pass att det gick upp för mig, smärtsamt, att allt killar vill ha av mig är sex. Det kan låta väldigt bold av mig att säga det, och jag säger det inte om alla killar, men i mitt liv så har jag bara upplevt det så.
Ingen jag mött har någonsin varit intresserad av mig, min personlighet, den jag är, utan bara min kropp.
Jag är rätt less på det, faktiskt. Jag har inte slutat hoppats på att jag någonsin ska få uppleva lycka av något slag, men just nu känns det rätt hopplöst och jag skulle inte bli förvånad om det visar sig vara så att allt jag får uppleva i det här livet är fejk och oäkta känslor.
Ja, det var alltså min första "kärlek". Eller så har den inte kommit än, så jag kanske ska spara den här kategorin. Äsh, det känns hopplöst att vänta på något som aldrig kommer...
Jag tror det där uttrycket med "Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge" inte gäller mig...