Nelly Berglunds blogg

Det finns en gnista i mig.
Något som håller mig stark.
Kanske är det vänner, dansen eller tron på en ljusare framtid.
Det är en dragningskraft till omvärlden som får mig att inte försvinna bort i mig själv.

Idag när jag satt och fikade med Paula så kom jag på att jag verkligen längtar till sommaren.
Jag har kanske redan berättat flera gånger att jag har så sjukt mycket kul inplanerat.
Men det roliga är att jag faktiskt inte längtar allra mest till alla de där galna grejjerna som
jag ska göra i sommar, som till exempel spåra loss på Peace & Love, kanske
åka till Italien och ragga sliskiga amerikaner med Paula, gå på Bounce
och festa varje dag med mina bästa kompisar.
Utan det jag längtar mest till är att ligga där på en hängmatta på landet
i solen och tänka på alla crazy times och vara nöjd med att jag varit igenom allt det där,
både jobbiga stunder och fantastiska stunder, och överlevt.
Kunna ligga i min hängmatta och bara ta det lugnt och inte känna press.
Känna att sommaren är slut på allt det roliga, men att jag fortfarande
har alla minnen kvar som räcker en livstid.

Just nu, när jag känner att allt börjar brista ihop,
så känns det där scenariot så otroligt viktigt.
Att få känna mig avslappnad.

Och sen komma tillbaka till tvåan som en helt förändrad person.
Mognare, lugnare och mer erfaren.
En tjej som inte känner att hon behöver vara allt det där
för att lyckas i livet.