Nelly Berglunds blogg

(Nu hoppar jag över 14, jag vet, men det handlade om
mina kläder så jag pallar inteeeeeh)

Mina drömmar.
Hmm just nu, skulle jag nog säga, med jobbiga besked
från veckan som varit, att jag vet hur det känns att få sina drömmar krossade.
Den här känslan, att bygga upp en förväntning, som sedan blir
till längtan och sedan till ett mål, och sedan få allt förstört för en.
Dessutom när man inte kan göra något åt det,
utan allt man kan göra är att stå där och se på när folk kliver över en.
Det är en sådan situation jag är i nu.

Jag kan börja med att berätta att i slutet av förra året, det exakta datumet
31-12-10, mer känt som nyårsafton, så önskade jag mig någonting.
Det var en lek, som dom vuxna lekte runt matbordet, och jag satt med en stund
som den mogna flickan jag var och deltog i leken.
Leken heter "Må det ske", och handlar om att var och en
runt matbordet skulle säga en önskning inför det kommande året,
och sedan ska alla andra i kör ropa "MÅ DET SKE" efteråt,
så ska en kraft komma från alla och ge en styrka att uppnå sin önskning år 2011.
Innan det var min tur att önska, satt jag länge och klurade ut vad jag ville
förvänta mig av år 2011.
Egentligen tyckte jag att jag redan har allt man kan önska, en bra familj
där alla är friska, jättebra kompisar som jag älskar att umgås med
och helt enkelt ett bra liv som en normal sextonåring.
Jag visste inte vad jag skulle önska mig, tills det blev min tur,
och en önskan gjorde sig påmind i mitt huvud ända sen förra sommaren.
"Jag önskar att jag kan få åka utomlands med mina bästa kompisar, jag bryr mig inte
vart vi åker eller hur, men så länge jag är tillsammans med
dom två speciella personerna så är jag nöjd!"
Det var precis det jag sa, det jag önskade mig.
Alla vuxna runt bordet tittade stolt på mig när jag förklarade
att jag redan hade allt det där man vill ha och lite till, men
att jag i sommar skulle vilja resa tillsammans med mina kompisar,
något jag aldrig gjort förut. Jag tror att dom kände igen sig själva i mig,
den dom var när dom var unga, fyllda med ambitioner och idéer.
"Må det ske", skrek alla för full hals runt bordet, och då var det sagt.
Jag skulle åka utomlands i sommar, med mina bästa kompisar.
Det är min önskning 2011, mitt mål, min drivkraft genom jobbiga tider.
Det var det som fick mig att fortsätta kämpa med den här jävla
kaffe och te-försäljningen, även fast jag hade gråten i halsen, när det var
storm ute och 30 minus.
Det var det som fick mig att längta till sommaren och varma tider,
och tänka positivt när jag känner mig deprimerad av vintern
och jobbiga händelser som kommer och går.
Visst låter det helt underbart, som en liten saga,
att förtjäna något i slutändan när man slitit hårt för det.
Men, tyvärr är världen orättvis.

Under den här veckan har jag aldrig känt mig så svag och opåverkande.
Med opåverkande menar jag att jag inte kan vara med och påverka min egen framtid,
jag kunde inte förändra någons åsikt, som jag annars brukar vara van vid
att göra på jobbet eller när jag vill få som jag vill.
Det hela ledde till att den här önskningen, som så fint hade
målats upp som en bild i mitt huvud, något jag faktiskt kunde se hända, på riktigt,
inte längre var möjlig att utföra.
Det har känts otroligt tungt att försöka fortsätta med vardagen efter detta,
jag funderade nästan ett tag på att ge upp.
Det känns fortfarande tungt, för allt är så oklart.
Ni anar inte att något som kan verka så obetydligt för andra
kan vara nästan hela min värld, min drömvärld jag lever i.
Världen där allt jag önskar uppfylls, allt går enligt planerna och
allt är perfekt.
Jag kanske behövde väckas, för den där drömvärlden existerar inte.
Ibland måste man inse att det inte kan bli exakt som man vill,
man måste vara realistisk och svälja att ibland så
funkar saker helt enkelt inte.
Hur förjävligt det än kan vara, så måste man kunna leva med det.

Det är lite det jag försöker just nu, leva med en uppoffring.
Något som hade fått mig att längta så galet mycket till sommaren,
finns inte längre där att längta till.
Det är inte någons fel, jag är inte längre arg på någon, som innan
när jag påstod att jag hatade vissa personer, men nu
har jag lärt mig att välja bort min ilska.
Nu är jag bara besviken.
Vi får hoppas att det kommer lite tur i oturen,
om det finns något sådant.
Jag lever just nu på det hoppet, för än
är det inte försent med den där önskningen.
Hur hopplöst det än verkar nu, så vill jag inte minnas det här som
att jag inte försökte in i det sista.

Tack för mig.